Gatan föll in som syfilitikernas näsor, flodens sinnlighet flöt ut i saliv. Parken hade slitit av sig sina vita underkläder och vältrade sig i juni, glad och liderlig.
Jag gick ut på torget med ett utbränt kvarter på huvet, som en peruk av tegelsten. Människorna grips av fasa – i min mun har dom sett ett halvtuggat skrik sprattla med sina ben.
Men man ska inte förbanna mig eller dränka mig i glåpord,
man ska strö blommor i mina spår som för en profet. För alla dom där med insjunkna näsor förstår: det är jag som är er poet.
Jag är rädd att er yttersta dom blir som ett krogslagsmål! Genom brinnande byggnader och allsköns bråte ska dom prostituerade bära mig som ett kultföremål och visa gud för att själva få förlåtelse.
Och Gud ska fälla tårar över boken jag skrev! Inte ord utan en klump av sammankletade kramper: och han ska flåsa runt i himlen med mina samlade poem och andfått läsa upp dem för alla sina bekanta.
